Arom- och Kryddföreningen om äkta kanel

Den sorts kanel som används mest i Europa och så gott som uteslutande i Sverige kallas Cassiakanel. Cassia växer främst i Indonesien, Vietnam och Kina. Den bästa kvaliteten anses vara den indonesiska.

Ceylonkanel är en närbesläktad variant som användes i Sverige fram till 1960-talet, då den ersattes med cassian på grund av att denna smakade mycket mer och inte förstördes i ugnsvärmen när man använde den i bakning. Ceylonkanel smulades också sönder i till exempel julgröten och gav denna en oaptitlig smutsbrun färg. Kanel innehåller naturligt en smakkomponent som kallas kumarin. Olika sorters kanel innehåller olika andel kumarin.

Kumarin i stora mängder kan vara skadligt för människokroppen, särskilt när det gäller små barn. European Food Safety Authority (EFSA), den myndighet som gör riskbedömning av livsmedel för EU-kommissionen har dock kommit fram till att det i normalkonsumtion av kanel i Europa inte föreligger någon risk. I denna bedömning har man även tagit med så kallade storkonsumenter av sådana produkter som innehåller mycket kanel som exempelvis kanelbullar, pepparkakor och apfelstrudel.

Enligt EFSA:s maximalt rekommenderade dagliga intag av kanel, bör man inte överskrida en tesked om dagen. Enligt det svenska Livsmedelsverket är det en gräns med mycket hög säkerhetsmarginal, så om man överskrider intaget behöver man inte vara orolig. Gränsen är beräknad på ett värsta möjliga scenario, att man dels är överkänslig för kumarin och att man äter kanel med hög kumarinandel.

En person med normalvikt kan äta cirka 50 stycken kanelbullar i veckan innan man når den nivå man inte bör överskrida med kumarin. I det fallet finns det andra långsiktiga negativa hälsomässiga konsekvenser än andelen kumarin.